Klicka på ringarna för mer information!

Underlag till artikel i Dyslexi aktuellt om läs- och skrivsvårigheter, Nr 1 - 2005

Oro över att tonåringar blir allt sämre på att läsa och stava

Maj-Gun Johansson, fil lic, doktorand, Umeå universitet, psyk.inst.

 Artikeln redogör för de försämringar i läsning, läsförståelse och stavning som framkommit i såväl LS[1] som i NU03[2] under perioden 1989-2003. Försämringarna gäller både grund- och gymnasieskolan. Man ska emellertid läsa statistiska uppgifter med ett kritiskt öga. Vi vet t ex att flera utbildningsreformer genomförts och elevunderlaget förändrats under perioden. Det är dock oroande att den grupp i svenska skolan, som inte når upp till samhällets krav på grundläggande färdigheter växer och att vi i Sverige, i motsats till högpresterande Finland, inte lyckats ta hand om dessa elever. I artikeln tas även upp vad dåvarande utbildningsministern svarat på skickat larmbrev. Funderingar ställs om varför inte NU03 ”öppet” redovisar den stora tillbakagång som skett i läsförståelse. Vilka statliga åtgärder är att förvänta från en utvärderingsmyndighet som lyfter fram resultat från enkäter, men underlåter att redovisa resultat på ämnesprov?

Tilltagande försämring av läs- och stavningsförmåga hos svenska tonåringar 1989-2003

 Hösten 2003 genomfördes en ny normering av LS - Klassdiagnoser i Läsning och Skrivning  för högstadiet och gymnasiet. Skälet var, dels att tillmötesgå önskemål om en ny normering för elever på 2000-talet (tidigare var från 1989), dels att ge svar på hur eleverna läste och stavade idag i förhållande till tidigare. Från en hel del grund- och gymnasieskolor, vilka använt sig av LS-diagnoserna under ett flertal år, har man nämligen hört av sig och uppgett sig vara djupt bekymrade över att eleverna blir allt sämre på att läsa och stava. Man har därför undrat om jag kände till andra kommuner där förhållandet är detsamma. Det kändes därför angeläget att undersöka detta närmare. Det kan ju vara så att de som hör av sig är de som bekymrar sig över en negativ läs- och stavningsutveckling i den egna skolan/kommunen, medan man nöjt förblir tyst om resultaten ej sjunkit.

      I syfte att kunna ge svar på vart trenden gått sedan 1989, så har resultat samlats in både från mitten av 1990-talet och år 2003. Det rör sig alltså om tre mättillfällen. Resultat från hösten 2003 kommer från 83 klasser i grundskolan och 46 klasser på gymnasiet, och hela 11 kommuner finns representerade från skilda delar av landet[3]. En jämförande analys av resultaten visar på en tillbakagång på alla fyra delproven (stavning, avläsning, ordförståelse och läsförståelse). Tillbakagången gäller alla testade skolår. I grundskolan gäller det skolår 7-9 och i gymnasieskolan år 1 på såväl de studie- som  yrkesförberedande programmen.

 Här kan alltså konstateras att det finns fog för den oro många professionella känner ute på fältet över att tonåringars läs- och stavningsförmåga försämrats under perioden 1989-2003.  Försämringen gäller både i grund- och gymnasieskolan.  

Markant försämring av läsförståelse i skolår 7

Särskilt oroväckande är att resultten av läsförståelsen sjunkit så markant i skolår 7 samt att denna sänkning tilltagit från mitten av 1990-talet, se figur 1. I figuren visas denna utveckling i stanine-poäng, en skala omfattande nio steg, där medelvärdet är 5. Stanine 1 och 2 är de lägsta värdena omfattande  de 11% av eleverna som har de lägsta/sämsta resultaten. Stanine 8 och 9 omfattar de 11% av eleverna som har de högsta/bästa resultaten. Bedömt efter den första mätningen 1989 så skulle närmare 30 % av eleverna 2003 istället för 11 % hamna på de lägsta stanine-poängen 1 och 2. Då det gäller de övre stanine-poängen 8 och 9 så finns där så gott som inga elever 2003. År 1989 fanns alltså där, som på de lägsta värdena, 11%. En närmare analys av elevsvar visar att det är på uppgifter som kräver tolkning och reflektion, som de största bristerna finns. Det betyder att trots att kursplaner såväl 1996 som 2000 tydligt deklarerar vikten av att elever utvecklar sin förmåga att läsa, tolka och reflektera över texter, så är tendensen den att elever alltmer fjärmar sig från uppsatta kursmål. 

Figur 1. Utveckling i läsförståelse för skolår 7 under 1989-2003 

LS-resultat  i skolår 7 från 1989 till 2003

I Figur 2 visas läs- och stavningsutvecklingen i stanine-medelvärden enligt LS- normeringen 1989 och 2003 samt jämförande LS-resultat från 7 kommuner runt om i Sverige från åren 1994-1996. Vidare visas resultat från en skola med svensktalande barn i Finland 1995 (Nykarleby, kuststad i Österbotten). Notera att normeringen 1989 enbart omfattade elever från Östersund. 

Figur 2.  Utveckling i stanine-medelvärden på fem delprov i LS för skolår 7 från 1989-2003  

      Anledning till att en finsk skola tagits med är att se hur finska elever klarar LS-diagnoserna i förhållande till svenska elever. I såväl IEA[4] - som PISA[5]-undersökningen uppvisade finska elever bättre resultat än de svenska eleverna, varför det var av intresse att se om överensstämmelse rådde mellan de internationella resultaten och resultaten i LS. Inte minst intressant var detta därför att finska elever internationellt håller tätpositionen under undersökt decennium 1991-2001, medan svenska elever hasat ner från en tredje till en niondeplats. 

        Utvecklingen för de svenska eleverna visar på en kontinuerlig tillbakagång på alla delprov från det första normeringsåret. De jämngamla finska eleverna ligger 1995 över de svenska eleverna 1989 på diktamen och avläsning. På läsförståelse ligger de finska eleverna på i stort sett samma nivå som de svenska eleverna 1989 och på ordförståelse något under. En jämförelse mellan de finska eleverna och de svenska eleverna i mitten av 1990-talet visar att de finska eleverna ligger högre på alla delprov. Eftersom utvecklingen för de svenska eleverna visar på fortsatt tillbakagång sedan mitten av 1990-talet så har gapet fortsatt att växa. Denna jämförelse mellan svenska och finska elever står alltså i överensstämmelse med vad som framkommit vid IEA- och PISA-undersökningarna. Förvisso visade dessa båda undersökningar att svenska tonåringar läser bra i förhållande till elever i många andra OECD-länder, men i motsats till Finland, som fortfarande ligger på topp, så visar trenden på tillbakagång här i Sverige. Tillbakagång visade också  trendstudien i PIRLS[6], och det kanske mest beklämmande där var att Sverige var det enda land där signifikant försämring kunde påvisas.

Nämnas kan att den i december nyutkomna rapporten PISA 2003 [7][1] visar att Finland åter ligger på topp samt att så gott som inga förändringar skett varken i Finland eller i Sverige när det gäller medelpoäng. Däremot så går spridningen för de två länderna åt olika håll. I Finland har spridningen sjunkit från 89 till 81 (nu lägst bland alla länder), medan motsvarande siffror för Sverige är en ökning från 92 till 96 (från att ha tillhört den tredjedel med den lägsta spridningen ligger Sverige nu i mitten). Det betyder att i Finland går eleverna mot en alltmer likvärdig utbildning medan det motsatta förhållandet råder i Sverige. Detta är tvärt emot den svenska utbildningspolitikens målsättning. Tilläggas kan också att Australien år 2003 i jämförelse med år 2000 uppvisar ett signifikant bättre medelvärde än Sverige. PISA 2003 visar alltså att den negativa trenden under de tre senaste åren inte vänt utan snarare fortsätter bakåt, om än i långsammare takt än tidigare.

LS-resultat i gymnasieskolan 1989 – 2003

Beträffande gymnasiet så saknas resultat för att kunna göra en jämförelse på  stanine-medelvärden för tre mättillfällen som ovan, varför endast jämförelse mellan de två normeringsåren  redovisas. Figur 3. visar som för skolår 7 i grundskolan en påfallande likartad nedgång över hela linjen, och det gäller såväl de yrkes- som studieförberedande programmen. Resultaten på Diktamen I, Ordkunskap I och Läsförståelse I  (de lättare delproven) kommer från de yrkesförberedande programmen och Diktamen II, Ordkunskap II och Läsförståelse II (de svårare proven) från de studieförberedande.

Figur 3.  Utveckling i stanine-medelvärden på tre delprov i LS för de yrkes- och studieförberedande gymnasieprogrammen vid den första normeringen1989 och den senaste 2003 

LS-resultat för de lägsta stanine-poängen i gymnasieskolan år 1989, 1995 och 2003

I diktamen, läsförståelse och ordkunskap finns resultat för elever på de lägsta två stanine-värdena från två större kommuner 1995, varför en utveckling genom åren kan belysas för de mest svagpresterande eleverna på dessa tre delprov. I figur 4. visas resultaten för de yrkesförberedande programmen och i figur 5. för de studieförberedande. Även om procentsiffrorna enbart kommer från två kommuner 1995 så rör det sig om 1732 elever på det yrkesförberedande programmen och 1419 elever på det studieförberedande programmen, vilket gör att resultaten ändå kan ge ett tillräckligt underlag för att man ska kunna se varthän trenden gått under perioden.

Figur 4. Procentuell utveckling av andelen elever på stanine 1 och 2 för de yrkesförberedande gymnasieprogrammen 1989, 1995 och 2003

Figur 5. Procentuell utveckling av andelen elever på stanine 1 och 2 för de studieförberedande gymnasieprogrammen 1989, 1995 och 2003.

Sammanfattningsvis så uppvisar resultaten att den oroväckande negativa trenden i skolår 7-9 i grundskolan även återfinns på såväl de studie- som yrkesförberedande programmen i år 1 i gymnasieskolan. Särskilt bekymmersamt är att läsförståelsen sjunkit så markant, eftersom läsförmågan enligt PISA-undersökningen i mycket hög grad slår igenom i alla ämnen. "Hela 76 procent av skillnaderna mellan elevprestationer i naturvetenskapliga ämnen och nästan lika mycket på matematikprovet (70 procent) kunde förklaras av prestationer på ordigenkänningsprov och PISAS:s läsförståelseprov." (s.14)  

Även NU 03-rapporten påvisar stora försämringar i läsförståelse 1992-2003

     Mot bakgrund av vad som framkommit i LS-mätningarna under perioden 1989-2003  skickade jag i början av oktober ett larmbrev till dåvarande utbildningsministern Thomas Östros. Utifrån förnöjsamma uttalanden i samband med redovisning av de internationella undersökningarna – svenska elever låg ju fortfarande på ”den bättre halvan” – hyste jag farhågor att högsta ansvariga skolpolitiker invaggats i en falsk trygghet när det gällde svenska elevers läs- och skrivförmåga. Nu vet jag att så inte är fallet.

Några veckor efter larmbrevet kom nämligen NU03-rapporten. Även ett svarsbrev från Thomas Östros anlände till mig. Där skrev han att NU03 var att vänta inom kort samt att han följde utvecklingen med största intresse. I rapporten skrivs att eleverna under perioden 1992-2003 blivit sämre i läsförståelse i både årskurs 5 och 9, men inga resultatsiffror ges. Det betyder att det i NU03 inte kan utläsas hur stora dessa försämringar är. Eftersom jag önskade göra en jämförelse mellan min LS-studie 1989-2003 och NU-studierna 1992-2003 samt 1995-2003 så begärde jag att få resultaten för eleverna i årskurs 9. Av de skickade frekvenstabellerna kunde jag konstatera att NU-resultaten var ännu eländigare än de från LS! I figur 6 visas läsutveckling enligt såväl LS- som NU-studien för såväl de sämsta eleverna som de bästa eleverna.

Figur 6. Procentuell läsutveckling för de sämsta och de bästa eleverna enligt LS-Läsförståelse I 1989-2003, NU-Första skoldagen  1992-2003 samt NU-Våra arbeten 1995-2003.

I NU-studien 1992-2003 har läsprovet Första skoldagen använts och i NU-studien 1995-2003  Våra arbeten. Det senare provet har en sned positiv fördelning, vilket betyder att det är en stor andel elever som har alla rätt, nämligen 21 % år 1995 och 13 % år 2003. Andelen elever med alla rätt har alltså minskat. Men allvarligast är att andelen svagpresterande elever under motsvarande period ökat från 11 % till  hela 36%. Med svagpresterande avses elever med högst 20 rätt, vilket var gränsen för stanine 2 år 1995 Motsvarande siffror för det något svårare läsprovet var för perioden 1992-2003 en ökning från 11 % till 31 %. Sammanfattningsvis så stöder NU-resultaten vad LS-resultaten kommit fram till, nämligen att en mycket stor tillbakagång skett av läsförmågan hos svenska tonåringar sedan början av 1990-talet samt att denna försämring tilltagit under de senaste åren.

 Jag ställde mig frågan om Thomas Östros verkligen kände till denna tillbakagång i läsförmåga? I svarsbrevet från honom skrivs nämligen inte ett enda ord om försämringar. Brevet slutar med: ”Resultaten kan alltid bli bättre. Det finns alltid utrymme för förbättringar i både kvalitet och metoder.” Eller kan det förhålla sig så att siffrorna i såväl NU- som LS-studien visar på en så skrämmande läsutveckling och att man föredrar att den inte kommer fram? Var det inte något märkligt sammanträffande att samma dag som morgonradion rapporterade om LS-studien så kom NU03? Ett sammanträffande som ledde till att den stora NU03-rapporten utan siffror på resultatförsämringen kom att ställa LS-studien med sina öppet redovisade alarmerande siffror i skymundan. 

Kommer den negativa trenden i NU03 att leda till statliga åtgärder inom läs- och skrivområdet?

     I november tillträdde en ny skolminister och det ska bli mycket intressant att se vilka åtgärder/reformer han tänker vidta. Minst lika intressant är att se vad de andra skolmyndigheterna tänker göra åt att andelen svagpresterande elever mer än tredubblats sedan början av 1990-talet. Vilken syn på skolutveckling har en utvärderingsmyndighet som utförligt redovisar procentsiffror och överskådliga grafiska figurer på enkäter från elever, lärare och rektorer, men inte redovisar resultat på ämnesprov? Kan det möjligen finnas politiska skäl att ”ligga lågt” med negativa nationella trender som kan kopplas samman med mindre lyckade skolpolitiska beslut? Kan rapporteringen av den största utvärderingen av grundskolan ha blivit färgad av politiska hänsynstaganden? Det finns kanske grund för den kritik som riktats mot svenskt offentligt utredningsväsende.

En signifikant försämring i den basfärdighet varpå alla andra ämnen bygger kan knappast fås att vända om dess existens ignoreras eller bagatelliseras. I sitt svarsbrev utlovade Thomas Östros att en genomgående analys av NU-resultaten skulle leda till olika åtgärder för att förbättra elevernas måluppfyllelse. Utifrån ovanstående finns det därför all anledning att bevaka att åtgärder verkligen vidtas när det gäller att förbättra undervisningen inom läs- och skrivområdet. I synnerhet om man ser skolan som kunskapsförmedlare och språngbräda till vidare utbildning. Speciellt viktigt måste det vara för barn som kommer från mindre studievana hemmiljöer.